FAN, FAN, FAN, FAN!

Jag går och lägger mig, långt bort från snarkande män och tuttesnuttande bebisar.

Aaah! Tystnad!

Jag breder ut mig på madrassen på golvet och drar upp täcket till öronen.

"Om Melker inte vaknar i natt så ska jag skatta mig som en lycklig kvinna... Mamma!" tänker jag.

Och så försöker jag slappna av för att möta upp John Blund på halva vägen.

Det går två minuter, så hör jag hur två och ett halvtåringen börjar vrida sig inne i sin säng.

Jag fryser till is.

NEJ! Vakna inte, vakna inte, vakna inte, vakna inte, vakna inte, vakna inte, vakna INTE!!!

"Pappa!" hör jag honom ropa utanför min dörr.

HELVETE!

Jag samlar ihop mitt täcke och tar min kudde och klampar ut ur bebisKonrads framtida sovrum.

"FAN, FAN, FAN, FAN!" muttrar jag. "Men heeej! Älskling! Sitter du här och är vaken. Kom och lägg dig på kudden igen..."

"FAN!"