Återbesök!

Idag var det dags för ettåringens återbesök hos farbror doktorn. För att utesluta den där allergin som BVC misstänkte (minns ni?).

Vi anmäler oss och slår oss ner i väntrummet. Treåringen tar genast plats bland leksakerna. Jag hinner inte ens ta av mig jackan förrän sköterskan kommer och ropar upp oss.

Jag blir stressad och frågar Dalle om han eller jag ska gå med?

"Ja jag kan gå med" säger Dalle och plockar upp ettåringen och går iväg med honom fortare än jag hinner blinka.

Kvar sitter jag, förstummad. "Men jag ville ju gå!" Ja ja! Jag försöker koncentrera mig på treåringens lek, försöker läsa en bok om en pojke och en dalahäst, tittar på ett tvillingpar som sitter snällt i sin tvillingvagn (exakt en sådan vi hade tidigare), försöker slappna av trots att tre flickor invaderat väntrummet och leker vildare än vildast.

Jag hör hur ett barn gråter långt borta någonstans. Är det mitt barn? Jag vet att han kommer bli hysterisk när de ska väga och mäta honom. Är det mitt barn som "lider"? Jag måste få veta.

TYST FÖR HELVETE UNGAR!!! JAG HÖR JU INTE! JAG KAN JU INTE URSKILJA ERT SKRIK FRÅN DEN DÄR GRÅTEN. JAG VET INTE OM DET ÄR MITT BARN SOM GRÅTER! ÄR DET MITT BARN SOM GRÅTER? ÄR DET, DET?? VAR ÄR MITT BARN? GE MIG MITT BARN! JAG MÅSTE FÅ TRÖSTA FÖR FAN!

Jag blir inte hysterisk! Och skriken och gråter lugnar sig och snart hör jag min yngste son prata och leka lite längre bort i korridoren.

"Kom fort Melker! Vi ska gå till pappa" säger jag och tack och lov följer treåringen med utan minsta protest.

Där borta sitter de och väntar på att få komma in till doktorn. Jag slappnar av och får sedan följa med in och höra "frikänningen".

Ettåringen är utan minsta tvivel INTE allergisk (det visste vi ju). Han har gått upp ett kilo sedan januari och låg på medel i längd. Han är inte underviktig längre, även om han fortfarande ligger under medel på viktkurvan.

Hipp hej och hurra!

Vi firar med att låta honom skrika under hela bilfärden hem (den varar i en timme).