FUNDERINGAR OCH PEPPTALK MED SIG SJÄLV

Det är underligt hur svag man kan upptäcka att man är, som person.

Hur halv man är i sin enkelhet.

Hur ens hela jag inte längre existerar när man lämnas själv, ensam.

Egentligen tycker jag om att vara ensam. Helt ensam! Helst mitt på dagen när solen lyser utanför. Då vill jag läsa en bok, måla eller kanske scrapbooka.

Men att vara halv bland andra människor. Det hämmar mig.

Är det inte rätt sorgligt ändå, att upptäcka det här när man är trettio år gammal.

Att man behöver någon, som är lång, bredaxlad, trygg, rolig och öppen, att gömma sig lite snett bakom.

Som kan föra talan och ta initiativ.

Så att man själv kan stå bredvid, lite bakom och le och skratta med och kanske fylla i meningarna med något lite underfundigt.

Här är jag, vuxen kvinna, som inte kan stå på mina egna ben i stora vida världen. Rent praktiskt kan jag det, men emotionellt, inte en chans.

Borde jag utmana mig själv mer? Antagligen! Borde jag vara den som tar ett steg fram och låter tryggheten stå bakom ett slag? Utan tvekan!

Vem är jag egentligen?

Vem är Johanna?!

"Johanna!?? Jo men det är ju hon som är gift med Dalle..."

Men inte mer än så!?

Men jag är ju mer än så.

Jag är ju jag!

Jag är ju för fasen Fru Märkvärdig. Jag är inte bara, bara.

Det är Dalle som är gift med MIG...

Vi är en självklar helhet, absolut. Men vi är också två. Han OCH hon!!

Nu ska HON sluta vara så jävla feg och göra saker mer på egen hand. Det har hon gjort förut och det kan hon göra igen.

Det är väl inget att vara rädd för?

Jag ska ta mig i kragen så fort som... typ... nästa... eller...

Ja så fort som jag känner mig liite modigare kanske!?

NÄ FAN JAG SKA UTMANA MIG SJÄLV!