Natta mig hit och natta mig dit. Naturligtvis är Anna Wahlgrens (ö)kända metoder testade på stora pojken. Vi badade, buffade, lämnade honom att skrika i fem minuter, tio minuter, inga minuter. Hela köret från sex månders ålder. Men denna skriken alltså...
Kan ni fatta hur ens barns gråt kan göra en så psykiskt slut. Minibebis hade ju kolik från det att han var 2 veckor tills han var ca. tre månader. Det var skrik från sena eftermiddagen till sena kvällen. Skrik, skrik, gråt, gråt. Inget hjälpte. Hemmagjort fänkålste lindrade lite.
När vi började närma oss tre månader så började skrikperioderna minska. Sex timmar, blev tre timmar, som blev två, en och som till slut upphörde helt.
När jag satt där, på slutet och vaggade, vyssade, grinade och flinade så var paniken nära. Många, många gånger och när man sen, när skriken tystnat, tittade på klockan och upptäckte att VA! Han skrek bara i en timme!!! Ja då undrar man ju vad man är för klen förälder som inte ens klarar av en timmes skrik...Inte en hel timme på ett helt dygn.
Jo visst vi fixade det ju. Vi överlevde. Men just då, när hysterin var som värst, ja då trodde man allt att döden var nära. Eller i alla fall att man skulle lägga skrikungen på sängen, dra på sig skorna, rusa ut till bilen, fräsa i väg så gruset skvätte och sen aldrig komma tillbaka. Ja inte ens se sig om.
Fast det gjorde man ju aldrig. Nä man svor och grät och svor lite till och så satt man sen och fick nackspärr för att man inte vågade röra sig när han ä-n-t-l-i-g-e-n hade somnat.
Nu ska jag inte helt säkert säga att allt det där har gått över. Jag menar vi sitter ju här och pratar sömnmetoder... Men koliken är long gone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar