Lugn lika med (o)ro

Dalle tyckte att det var läge att han tog med sig sina söner ut på promenad idag när han kom hem ifrån jobbet. Utan mig!

Anledningen var mina hysteriska telefonsamtal till honom, under dagen.

"Det går inte, jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte, jag står inte ut, nu får du fan hjälpa mig, gud kom och hjälp mig, dra åt helvete, jävla helvetets fan..."

Man skulle kanske kunna uttrycka det med följande ord:

Idag var inte min bästa dag.

Så Dalle tar mig sig pojkarna i syskonvagnen och drar iväg till en kompis.

Jag är ensam kvar hemma.

Nu jävlar ska här njutas...

Tre timmar senare kommer de hem igen.

"Har du kunnat vila någonting?" Frågar Dalle kärleksfullt.

"Näe! Det har jag verkligen inte hunnit. Jag har fixat presenter och kort till studenten (lillasyster Idas dag imorgon), lagt i en tvätt i maskinen, duschat, plockat fram kläder till mig och barnen och sen bara gått och väntat."

Hela dagen har jag väntat och längtat efter den här stunden då jag blir "befriad" och så kan jag inte ta den med ro.

Vad då mammasyndrom??