Igår, tidig morgon, levererades en fjärdedel av vår vinterranson med ved, av fransmannen.
Den levererades storslaget med:
"Det DÄR är en midjestyrd dumper!" sa Dalle högtidligt.
Den midjestyrda dumpern hade sexhjulsdrift, men tog sig ändå inte upp för backen utanför vårt hus. Det var ett himla ståhej och förbryllade miner.
Till slut tog fransmannen och Dalle beslutet att: Vi dumpar veden här, mitt på vägen.
"Jag får se till att röja undan den snabbt bara" hör jag Dalle säga till fransmannen.
Han gör tummen upp och började sakta höja flaket för att tömma lasten, mitt på vägen, så att inga bilar skulle kunna passera, förmodligen på hela dagen. Det är trots allt 15 kubik ved som det handlar om.
Men vad i helvete! Stod jag i fönstret och tänkte. Vad håller dårarna på med??? Snabbt som fan, med bebisKonrad på höften rusar jag ut på altanen och vrålar, för att överrösta motorljudet:
"DAAAAAAAAAAAAAAAAALLEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE!"
"Ööööh! Vänta lite. Johanna ropar" och den midjestyrda dumpern stängs av.
"DAAAALLLLEEEE!!! VEDEN KAN INTE LIGGA DÄR."
Och som den kloka man han är, så lyssnar Dalle på mig. Fransmannen åker tillbaka, med all ved, för att återkomma med en mindre maskin, med mindre ved åt gången. För att överhuvudtaget kunna ta sig upp för vår backe utanför.
Och för just den där branta backen drar jag syskonvagnen upp och ner, var och varannan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar