Helvetet brakar lös

Jag och Dalle var som barn på julaftonsmorgon när vi promenerade, med bebisKonrad i vagnen, till Öppna Förskolan för att möta upp snart treåringen.

Underbara goa pojk som blev överöst med pussar och kramar.

Vi och han hade längtat!

Sen tog det en och en halv timme innan helvetet brakade lös och jag önskade att han skulle sova borta ytterligare en natt.

Allt på grund av den här förbannade trotsen.

"INTE NUUU!"¨

"JO! Nu."

"INTE NU!"

"Men JO! Nu."

"IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIINNNNNNNNNNNNTEEEEEEEEEEEEEEEE NNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!"

"Nu räcker det! Nu ska vi gå hem, för nu stänger det. Vi får komma hit nästa vecka igen."

"Men inte nu!"

"Men jo! Ta på dig kläderna nu!"

"Nejää!"

"Joää!"

"NEEEEEJÄÄÄ!"

"MELKER NU RÄCKER DET! NU BLIR MAMMA ARG!"

Och vad gör då Dalle när helvetet brakar lös?

Jo han står två meter bort och samtalar med en gammal bekant.