Men hallå! Var är Konrad?

Igår hade vi, som tidigare är nämnt, besök.

Efter middagsmaten bänkar vi oss i soffan.

Jag lägger bebisKonrad vid bröstet.

Det pratas, skrattas och de "stora" barnen härjar omkring på golvet framför oss.

Plötsligt inser jag att det är något som fattas.

Jag tittar mig omkring, ser snart treåringen och hans kompis. Kikar över Dalles ben, inte där. Var, var var?

"Men hallå! Var är Konrad?" utbrister jag och tittar mig oroligt omkring.

"Men han ligger ju där" säger Dalle lugnt och nickar ner mot mitt knä.

Men herregud! Hur borta kan man vara?

Vi skrattar glatt åt min fadäs.

Men jag blir ändå bekymmrad över min psykiska hälsa.

Jag sitter alltså och ammar, fortfarande, men glömmer ändå bort att bröstet är blottat och att bebisKonrad ligger och suger på det.

Kan detta tänkas vara normalt egentligen?