Svar, till dig, anonyma läsare:

Som skrev följande kommentar, när jag lättade mitt hjärta:

"kanske sitter för mucket i huvudet på dig. Har du inte lite svårt att släppa taget?? Pojken klarar sig."

SVAR:

1: Är du av det manliga könet?

2: Jag är fullt medveten om att han kommer klara sig, pojken. Visst, han får näringsbrist och kommer få kompensera detta med hjälp av tabletter i framtiden, men what the fuck!

3: Ja självklart har jag svårt att släppa taget. Det är min son det handlar om, min lilla bebis som skriker dygnet runt på grund av att JAG inte vill amma honom längre.

4: Man är inte normal i huvudet som mamma, med amningshormoner och stinna bröst. Men detta förväntar jag mig enbart att en ammande kvinna känner till.

5: Skulle verkligen inte DU vilja göra allt för ett sådant underbart litet charmtroll som min son? Skulle inte du vilja kapa av dig både armar och ben för att göra honom lycklig? Inte det! Du var då en känslokall människa.

Se bara på honom!

6: Ja! Det sitter för mucke i huvudet på mig. Jag sköter ett helt hushålle, med barn och man och allt vad det innebär. Jag planerar födelsedagar, julaftnar, bröllopsbus för min stylist syster, sörjer min mammas flytt, brist på jobb, otillräcklighet bla, bla, bla, bla. Varför? Jo för sådana är vi kvinnor, vi är over the top när det gäller allt.

Fru Märkvärdig!