Muckelimuck och en massa framsteg:

Åtta månader krävdes det för att treåringen skulle bli stora pojken och våga vara med dagiskompisarna uppe på scen, för att sjunga.

För åtta månader sedan var det påsk. Dagis skulle uppträda på åldersdomshemmet och sjunga lite "påskiga" låtar. Treåringen skrek och grät och ville, då, sitta i pappas knä. Det slutade med att jag fick ta honom i mitt knä och sitta längst fram, tillsammans med barn och fröknar och sjunga: "Ägg, ägg, ägg kom och ta´t. Här var det påskamat."

Men idag var det luciafirande på dagis och treåringen stod, nu, framme med sina kamrater och sjöng om tre gubbar, Lusse Lelle och tomtar. Utan att ens bry sig om vart vi var någonstans bland alla föräldrar. Visst! Han hade en ficklampa i handen och den stoppade han i munnen då och då. Men med just ficklampan var han i sitt rätta element.

Han håller på att bli stor, pojken min.

Muckelimuck!!