Det var en gång en mamma, så liten, rund och go´.
Mörka ringar under ögon, ty hennes hem påminde om ett zoo.
Två busiga små söner där hemma härja fritt och mamman tänkte ofta: "Jag orkar inte detta! Mitt liv känns bara... Shit.
Självklart var hon lycklig över gossarna de två. Och sådan make så som hennes är mycket svår att få.
Men vissa dar hon kände: "Jag tyer inte mer! Jag vill ju bara andas och bajsa helt ifred."
Men sönerna de ville inte ge 'na någon ro. De ville bara busa och retas må ni tro.
Så en dag när yngsta gossen bet mamman så hårt att hon skrek till. Då kände hon sig ilsken och skrek rentav förbannat: "JÄVLA UNGE NU ÄR DET BRA! FÖR FAN SITT BARA STILL!"
Och yngsta gossen grina och mamman likaså. Och stackars lilla pappan fick ta sonen under armen, sen resa sig och gå.
Mamman låste in sig på badrummet och grät. Snorade i handen och torkade sedan av sig på knät.
Nu kommer psykbrytet hon tänkte och andades häftigt till. Nej inte nu! Var ingen jävla lipsill.
Hon titta sig i spegeln och torkade sin kind. Hon fulgrät lite extra tills verkligheten gjorde sig påmind.
Nu när hon ändå satt där inne på toan och grät en liten skvätt. Så kunde hon ju lika gärna börja att sortera tvätt.
Så tvätten hon prydligt vek undertiden som hon grät. Tills varje liten fulgråtsrynka försvann och hon blev slät.
Och plötsligt kände hon sig redo för att möta världen en gång till. Men hon tänkte i sitt sinne: Don't mess with me 'cos I'm ready to kill.
Johanna, din talang för att skriva är enorm..än en gång skriv en bok.....
SvaraRadera