Domen = Psykisk sjuk!?!?

Jag har varit yr i skallen den senaste tiden.
Litegrann som en konstant salongsberusning.

Lite smått jobbigt när man vill verka nykter.

I alla fall! Med yrseln kom också en övermäktig trötthet och kraftlöshet.

Eftersom jag är frisk som en halvtorkad nötkärna så borde det finnas en annan orsak än virus och infektioner (eller? Bara min gissning och jag tycker nog att jag kan se mig själv som expert på förkylningsvirus efter den senaste tidens... förkylningar).

Blir ändå lite rädd för mig själv när de ringer från barnens dagis för att meddela att det bröd som de nu beställt hem (som han ju skulle kunna äta) innehåller E-nummer 412 (soja), som han inte tål och det plötsligt börjar susa i huvudet och jag måste ta tag i väggen för att inte trilla omkull av yrseln.

Så jag ringer till vårdcentralen och får en tid.

Och får veta att jag är utmattad.

Ja jag känner mig utmattad! Men tänk att få en diagnos på det.

Läkaren vill ändå kolla min status så jag måste komma tillbaka på måndag morgon för att lämna blodprov (jobbet hör ni!! Jag kommer senare på måndag).

Men sen blir det att ringa kuratorn och få domen eller rättare sagt hjälpen.

Det är det jag alltid sagt! Vi är psykiskt sjuka i min familj.

Och det härligaste är läkarens råd:

"Du måste vila! Lägg dig en halvtimme på sängen och ta det lugnt. Gå ut och gå en halvtimme varje dag och rensa tankarna. Försök att få en god nattsömn."

Jag tror inte att hon hade egna barn och jag tror inte att hon förstod mig riktigt när jag sa att vi har det "lite" jobbigt hemma med vår yngsta son och har haft det sedan dagen han föddes. Med andra ord så har jag lite svårt att smita iväg en halvtimme och lägga mig på sängen eftersom han då skulle sätta sig utanför och skalla dörren tills jag en halvtimme senare kommer ut.

Och Nej! Det skulle inte hjälpa att Dalle tog honom. För vill Doden va med mamma så "ska" han va med mamma. Och om inte så ska han se till att mamma lider jävlar i min låda för att hon inte offrar all sin tid för att vara med sin yngsta son. Och ja! Jag kan höra honom från övervåningen! Jag är ju för helvete inte döv.