Men nej, nej, nej, nej, nej!

Två och ett halvtåringen pysslar i köket.

Jag befinner mig i rummet bredvid.

När jag tillslut börjar ana ugglor i mossen, att det är något fuffens på gång, att det pågår dumheter och djävulskap, går jag ut i köket och möts av den här synen:

"Men nej, nej, nej, nej, nej!"

Det är oreganon, vitpepparn, paprikakryddan och ett stoort lager med salt ovanpå.

Allt är på väg att mixas ihop av stavmixern.

Tack och lov har sonen min inte riktigt fått till sladden, kontakten, vägguttaget.

Tack och lov!