Hur bär man sig egentligen åt?

Lite slappa har vi nog varit när det kommer till snart treåringens potträning.

Anledning:

Tvåårstrots som nu övergått i treårstrots och framförallt bebisKonrad, konstant trötthet och amning.

Det är minsann inte så lätt att få till det i vardagen.

BVC säger: "Självklart ska du ta en sak i taget. Ammandet nu! Och potträningen sen."

Men dagisfröknarna är på mig:

"Jag har inte sett något liknande under de 40 åren som jag jobbat i branschen."

"Mmhm! Ja... Ja jag får väl försöka då..."

"Ja vi tycker att det är jätte jobbigt! Att barnen inte vill sitta på pottan. Om jag var dig så skulle jag börja potträna lillebror redan nu. Då är han ju redan färdig när trotsen slår in och kanske vill Melker sitta på pottan när han ser att lillebror gör det. Har du två pottor hemma?"

"Näe! Det har jag ju inte."

"Ja det är ju ingen stor kostnad och det är ju bra det."

"Ja visst är det det!"

Och så ska jag försöka då. Trots att det känns totalt omöjligt.

Tvingar av byxor och blöja på snart treåringen. Lockar med ett par fina kalsonger, lockar med belöning i form av en stor Duplo-lego-värld till födelsedagen. Om han är en riktigt duktig och stor pojk och går utan blöja och kissar på pottan.

Snart treåringen sitter på pottan i en halvtimme utan resultat.

Han går utan blöja i nästan tre timmar, innan det är dax för kvällen och läggdags och blöjan åker på igen.

Då kissar han!

Han fyller en hel blöja.

Och vi får byta till en ny.

"Pojkar kan ju vara lite senare när det kommer till potträning" säger de på BVC.

"Enligt min erfarenhet så är pojkarna nästan lättare än flickorna" säger de på dagis.

Vad FAN är rätt!

Jag kan ju inte tvinga mina söner att välja bort blöjan.

Eller?

Och hur, hur, hur ska jag kunna få min överaktiva 9,5 månaders bebis att sitta still på en potta? Han som inte ens ligger still när han ska ammas.

Hur bär man sig egentligen åt?