Angående nedanstående inlägg:
Jag vet inte varför jag var så stressad.
Barnen var faktiskt förhållandevis lugna.
Jag menar, jag behövde ju faktiskt inte släppa kundvagnen, ta ungarna under varje arm och lämna affären i hysteri.
De var faktiskt riktigt duktiga!
Men om man redan innan, redan när man lämnar hemmet, går som på nålar. Eftersom man är så förberedd på katastrof, ja då är det ju inte så konstigt att man är "lite" uppstressad.
När jag möter Henrik utanför och han berättar för mig att han, långt där bak i kön, försökt fått kontakt med mig, utan resultat. Ja då skäms jag nästan lite...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar