Sketungar!

Efter studiebesöket hos barnens mormor åker vi och handlar.

Ettåringen somnar lagom tills vi kommer fram och jag kånkar ut barnvagnen och placerar honom sovandes i den.

Och så var det kundvagnen då och treåringen...

Treåringen placerar jag i kundvagnen. En treåring måste hållas under uppsikt.

När vi kommer till brödavdelningen upptäcker jag att det står två fula småkillar i sexårs åldern och fnissar.

De tittar på treåringen och pekar på honom och brister ut i gapflapp. Jag kastar en frågande blick på dem. Vad fan menar de med att hålla på så?

Men de slutar inte! De fortsätter att peka och har så roligt att de nästan sätter saliven i halsen.

Vad fan är det med dem egentligen? Jag tittar upp på deras pappa som möter min blick. Han tittar på sina gossar, sedan på treåringen och så ner på limpan han håller i handen. Jag kastar en mordhotarblick på fulkillarna som kiknar av skratt. Pappa puttar på dem med sin kundvagn och får dem att röra sig framåt.

Jag blickar över alla brödlimporna. Vad tusan var det jag skulle ha nu då? Jag tar förvirrat upp några tråkiga brödbitar och upptäcker att killarna fortfarande står och skrattar.

Då släpper jag min kundvagn och tar tre älgkliv fram till dem.

Jag tar tag i den störste pojkens krage och lyfter honom så att han lättar från golvet och så väser jag, högt nog så att alla ska höra:

"HAR INTE ER PAPPA LÄRT ER ATT MAN INTE SKA SKRATTA ÅT ANDRA MÄNNISKOR VA?!"

Pappan tittar chockat på mig och föser iväg sina ouppfostrade barn, långt bort ifrån oss.

Jag vänder mig om, går tillbaka till treåringen, i kundvagnen och ettåringen, i barnvagnen.

Så där ja!

Jävla sketungar!!!

Eller nä! Det förstår ni ju att så gick det ju inte alls till. Jag svalde och svalde min ilska och lovade, dyrt och heligt, att alltid skydda mina barn mot idioter och att lära dem sunt förnuft, respekt och omtanke.

ALDRIG!!! Ska mina barn få stå och skratta åt någon annan på det där viset.