EDDAAA!!!

"EDAAA! EEEDAAA!" Ropar ettåringen och vill upp på köksbordet och kika ut genom fönstret.

"Ja, ja!" mumlar jag och förstår inte alls vad han gastar efter.

Men så plötsligt slår det mig:

Han ropar ju på Eva, vår fantastiska granne.

"Eva?" frågar jag honom.

"Ja!"

"Haha! Han säger Eva."

Så jag lyfter upp honom på bordet och han ställer sig genast och bankar på fönstret.

"Edaaaa, Edddaaaa!" ropar han överlycklig när han ser att Eva är ute, i sin trädgård, och städar fram våren.