Jag kan berätta att ettåringens sömnrutiner inte har förändrats det minsta, sedan jag och Dalle flyttade ner till mittenvåningen igen.
Han somnar som en stock, alldeles ensam, på två röda sekunder. Sover sedan vidare som en stock tills klockan slår 03.00. Då vaknar han igen och vill ha välling, ny blöja och framförallt mammas arm att somna om på.
Och så ligger han, så söt, så söt och snosar en milimeter ifrån mig.
Några timmar senare är min rygg så stel att jag knappt tar mig ur sängen. Det är inte alls bra att ligga alldeles stilla bredvid en liten barnakropp. Inbyggt och omedvetet ligger man ju och spänner sig, för att inte rulla över och mosa honom.
På andra halvan, av sängen, ligger Dalle och breder ut sig. Sover på rygg, mage och sidan. Han snarkar och snosar och grymtar bara till när jag boxar till honom, för att få honom att stänga av sin förbaskade väckarklocka. Sedan ringer klockan ändå i en halvtimme. Han snoozar om och om och om och om och om och om och om och om och om igen.
"Fan i helvete! Gå upp. Väser jag tillslut."
Och med mycket möda kliver han upp ur sängen. Alltid fem minuter innan jag själv ska gå upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar