En tisdags-saga:

Det var en gång en liten fru!
Det kan vara jag det kunde vart du.

Som för många av oss kanske livet kändes grått?
Kanske de allra flesta dagarna i månaden som passerat och gått?

Kanske vaknar man och allt är bara skit från första sekund.
Kanske har man faktiskt inte sovit en endaste blund?

Kanske är barnen som de hemskast monster.
Bråkar och slåss, hoppar i soffan och gör konster?

Skriker och driver dig till vansinne.
Kanske känner du då ångesten smyga sig fram djupt där inne?

Kanske tänker man då att "FAN! Nu skiter vi i alltihopa."
"Jag skiter i vad alla ska tro. Även om det får mig att känna mig som en sopa."

Och så känner man att "Nu lägger jag mig ner och dör."
Så att jag slipper allt! Jag varken ser eller hör.

MEN! Så offrar man sin vänstra hand bara för att tvinga sig att slappna av.
För barnens skull. Och tänk det kanske funkar rentutav?

Och så gör man det man ska och det man borde.
Även om man trodde flera gånger att man skulle bryta ihop, så var det inte DET du gjorde.

Men så får man efteråt höra att "det kunde ju vart värre. Det kunde ha regnet, upp med humöret" du har ju inte tappat pengarna efter att ha sålt smöret.

Och då inser du att ingen har förstått att det faktiskt INTE kan bli mycket värre.
Ingen har insett detta faktum, dessvärre.

Så då tänker man att "jag får väl släppa en bomb, en jävla stor granat. Jag borde ta och skriva mig ett jävligt stort plakat":

JAG HAR PANIKÅNGEST LÅT MIG VA!!!

Men då tänker de kanske bara: "Ja se hon ÄR tokig! Det var ju det jag sa."


Puss!