Det känns lite som att jag balanserar på kanten till ett stup.
Om jag tar ett steg bakåt, bort från kanten, där lugnet och tryggheten finns så kommer allt gå bara fint.
Men kanten är halkig och svår att ta sig bort ifrån.
Nere i stupet väntar...
Psykbrytet!
Rädd som fan för höjder är jag.
Jag är rädd, ilsk och tvär.
Och jag känner hur lungorna drar ihop sig och hur det är svårt att andas.
Varför står jag här?
Så nära kanten?
Gå bort från den och gå hem.
Men det står någon bakom mig. Någon liten! Inte för att putta ner mig. Men den lilla, lilla personen står i vägen. Står där och skriker så högt att jag inte kan fokusera mina tankar och jag kan liksom inte riktigt vända mig om utan att tappa balansen.
Jag försöker flytta mig, men är fast.
Så jag sätter mig ner på den fuktiga marken. Vätan tränger in genom byxorna, in mot huden. Det är kallt och irriterande.
Men så länge jag sitter där så kommer jag inte ramla ner.
Så länge jag sitter där så kommer jag inte hem.
Så länge jag sitter där...
Så är jag fast.
Jag sitter kvar, länge.
Satan i ...
Älskade du! När du sitter där på kanten, sätt dig på ett underlag och ta på dig mysfilten du fick av dalle. När det blir lite varmare och skönare ska du se att det faktiskt är ganska fin utsikt där du är. Tänk på att du faktiskt har alla redskap du behöver för att ta dig upp igen om du skulle trilla ner, det är bara lite masigt...
SvaraRaderaDet är inget att vänta på.. Hoppa i bara! Det kanske inte är lika djupt som du tror? Hoppa i, bli sjukskriven, lägg in dig på psyket eller vad fan som helst. Du kan inte sitta där på kanten och få blåskatarr också ovanpå allt annat.. Upp kommer du alltid ;) Du är alldeles för envis för något annat <3
SvaraRadera