Jag förstår varför ett sådant här beteende uppstår (RMD). Precis som du skriver så blir det ju ett sätt att hantera pågående ångest.
Det är nog egentligen varken normalt eller onormalt. Alla har vi väl våra egna egenheter för att bearbeta just ångest eller annat obehag, eller för att bara komma till ro och slappna av.
Dalle säger till exempel att han gärna vill röra på fötterna för att komma till ro på natten. Jag kan bara somna om jag ligger på magen, vilket har varit jävligt svårt att inte kunna göra när jag har varit gravid. Men båda gångerna som jag har varit gravid så har jag lyckats bryta vanan... För att sedan snabbt återuppta den när barnen kommit ut och magen slutat ömma.
I alla fall, det är väl kanske inte riktigt samma sak, men... Vanor!
HUR bryter man en invand vana?
Vad är det som avgör om en vana är okej eller inte?
Borde jag och Dalle låta vår son hålla på med det här beteendet. Han vill ju uppenbarligen det själv? Han har flera gånger sagt att han inte vill sluta.
Och det här med att bryta hans vana leder faktiskt bara till att allt blir skit. Han börjar gunga dygnet runt istället (?).
Jag ställer inte frågan till dig Erika. Jag ställer den rakt ut. Ut till alla, till mig själv, till någon.
Många svårigheter har vi ställts inför när det kommer till den här snart treåriga gossen. Många svårigheter som vi tagit oss igenom hela och eeh rena?!
Hade jag vetat att de som vet bäst hade vetat rätt om det här. Att de visste att just det här beteendet var bäst att bryta och att det går att göra det, så hade jag känt mig peppade inför det (som nu upplevs som omöjligt) uppdrag vi står inför.
Att få honom att sluta dunka huvudet i sängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar