Mamma såg trött ut men log. Det kändes betryggande.
Barnen förde sådant väsen att jag kunde sätta en slant på att hon pustade ut när vi åkte.
Men hon ville inte vara själv. Och det ville inte vi heller. Därför kändes det skönt att vi alla samlades, dagen efter.
Min mammas man dog igår. Vår bonuspappa sedan MÅNGA år tillbaka.
Han blev sjuk och dog bara tre veckor senare och det är... obeskrivligt och svårhanterbart.
Men det finns ett lugn hos oss som är kvar. Även om skriet ligger inom oss och gror. Men vi vet att vi har varandra och det gör oss på något vis starka i allt det svåra.
Jag skulle firat min 30 års dag igår. Men firandet blev aldrig av (tack till alla som varit med och firat mig innan). Vi köpte en Magnum mandel och i samma stund som jag öppnade förpackningen mindes jag att jag inte kan äta nötter/mandel längre.
Äh what the fuck tänkte jag. Magnum mandel är ju så gött. Så jag åt upp glassen och gick med magknip hela kvällen.
Men skit samma att det inte blev någon födelsedag. Vi hann till sjukhuset och ta farväl. Vi fick ge honom en kram och han visste att vi fanns hos honom och det är det enda som räknas.
Och nu fattas han oss... Han fattas mamma... Tomt...
Tack för att ni finns, älskar er...
SvaraRadera