Och ni som följt bloggen ett tag känner ju till min teori om husdjurssug:
Att de som passerat, vad ska man säga... könsmogen ålder. Som plötsligt börjar längta så in i vassen efter en liten hund, eller en katt, är egentligen bara sugna på en bebis.
Vad deras kroppar egentligen längtar efter är lite babymaking och frukten av det.
En liten, väldoftande, välskapt och söt bebis.
Så med andra ord kan man klart och tydligt säga att:
MIN KROPP (och tydligen Dalles också då) cravar efter en bebis.
Men så råkar det ju vara så att både min och Dalles hjärna och det sunda förnuftet säger (eller skriker) fast och promt N E J F Ö R I H E L V E T E!!!
Och då kan man ju tycka att skaffa då ett litet husdjur. Ni kommer ju säkert ändå nöja er med två barn.
Men det går ju inte.
Barnen är ju för tusan pälsdjursallergiker.
Och så slutar historien om mannen och kvinnan som hade hundlängt, fast de egentligen ville ha en bebis men som inte fick något utav det utan fick leva vidare nöjda och glada med två gossar.
THE END!
Eller?
Jag och Dalle hade en sådan här going, innan barnen föddes (jag säger ju det: Bebislängt!!).En Mops vid namn Igor. Åh mitt hjärta blöder.
Vill ha!
Villhavillhavillhavillhavillhavillhavillhavillhavillhavillhavillha!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar