Det är konstigt ändå.
Att vara gift men att aldrig få sova tillsammans med sin man.
Det är tufft!
Att aldrig få avsluta dagen med att få krypa upp och lägga sig på hans håriga bröst, känna värmen och närheten, höra hjärtslagen.
Det orsakar ett längt en saknad efter någon som man trots allt träffar varje dag.
Och det är svårt!
Det tär på en.
Att aldrig få vara nära.
Det blir liksom inte samma sak att säga godnatt till någon som ligger på golvet, på en madrass.
Jag vet att många inte träffar sina män förrän på helgen, eftersom de jobbar borta på veckorna. Men när helgen trots allt kommer kan ni krypa upp nära dem och ta igen allt det ni förlorat under vardagen.
När helgen kommer i vår familj, går vi och lägger oss på varsin ände i rummet, precis som alla andra dagar.
Allt för att lillpojken ska sluta banka sin skalle, nattetid.
Ställ en mindre säng precis bredvid eran säng (som är lika hög).
SvaraRadera